Balans & uppflytt

Tagit mammas plats

Förra måndagen var en tung dag. Nelmis reaktion när jag var ledsen var att hela tiden ha kroppskontakt med mig. Hade hon kunnat så skulle hon helst krupit under skinnet på mig. Goy försökte muntra upp oss genom genom att skoja och göra pussattacker. När jag skulle somna den kvällen så tänkte jag för mig själv att jag knäcker Nelmi om jag fortsätter så här.

Det riktigt tunga gick över under natten. Så hela förra veckan har jag koncentrerat mig på att göra saker tillsammans med Nelmi och Goy som de tycker är roliga. Vi har busat och lekt, gått promenader och tränat. Det har hjälpt oss.

Redan efter någon dag dag märkte jag en skillnad hemma. Det fanns ett lugn som jag inte känt på ett tag. Jag har funderat på det här och jag tror att Tilly inte mådde så bra den sista tiden. Hon var manisk när det kom till mat. Hon letade hela tiden efter något att äta och vår åsikt om vad som var ätbart gick isär. När förändringar sker gradvis så märker man dem inte. Men nu när jag ser tillbaka så eskalera detta beteende på slutet. Hon klättrade upp på köksbänken hela tiden, hade ingen ro i kroppen och vankade runt mycket. Jag kan bara spekulera men kanske var det så att hon började se dåligt och detta var ett uttryck för hennes ångest. Det som blir uppenbart nu är hur detta har påverkat Nelmi och Goy. Därav det lugn som jag upplever hemma, det känns som det blivit en balans. Jag får lite skuldkänslor när jag skriver detta men jag är glad att det inte är tvärtom.

Jag och Nelmi har inte tävlat i lydnad på över ett år då vi har problem med att hon ljuder hela tiden. Något som är så svårt att träna bort. I oktober träffade jag och Nelmi Eva Bodtäldt. Av henne fick jag handfasta råd och under hösten har jag haft fokus på att Nelmi ska vara tyst under träning. Dock har jag valt att inte träna detta i  lydnadsmomenten utan gjort enkla trick där hon ska vara tyst. Vi har gjort fina framsteg och vi har de sista månaderna börjat träna lydnad igen. Hon har inte varit helt tyst men på god väg. Så jag bestämde mig att anmäla henne till två lydnadstävlingar som var nu i helgen. Jag visste att det var för tidigt men jag var på väg att tappa all motivation för att träna lydnad, så jag behövde ett mål.

Jag kunde inte ha valt sämre tajming än nu. Inte på grund av Tillys bortgång utan det faktum att NeImi är skendräktig, något jag kunde ha räknat ut om jag tänk efter... Efter förra löpet var hon så låg och trött så att hon tom sov precis utanför agilityplanen innan start. Framförallt så är hon så ofokuserad när hon är skendräktig Så jag hade inte så stora förväntningar. 

På tävlingen i lördags så ljuda hon lite men höll helt ok fokus. Men det var inte direkt så att jag kände Wow, om man säger så. Hon gick inte alls så fint som jag vet att hon kan göra och hon slarvade mycket. Trots detta så skrapar vi ihop precis 160 p, vilket betyder ett förstapris och uppflytt till Lkl 3! 

Igår däremot så var det katastrof. Hon gick upp på platsliggningen på min utgång och gick 2 m. Sedan satte hon sig för att senare lägga sig ner. Så onödigt! Nelmi hade superfint fokus utanför planen precis innan vi skulle in. men så fort hon kom in i hallen så var kontakten bortblåst. Hon börja gnälla redan under fria följet och sedan blev det bara högre och högre ju längre in i programmet vi kom. När hon sprang ut ur hallen istället för att hoppa över hindret så börja jag skratta. Lillskruttan, hon försökte men inget gick bra. Vid fjärren så förstod hon inte alls vad hon skulle göra. Vi fick inte ens ihop 100 p. 

Väl hemma så upptäckte jag att hon börja läcka mjölk. Så nu blir det Galastop så att jag får tillbaka min Nelmi igen. Nåväl, vi får väl se om vi ska fortsätta tävla i lydnaden. Det blir ivartfall inte på ett bra tag. Vi kanske ska nöja oss med att bara träna istället.

Förutom att tävla lydnad så har jag och Goy hunnit träna lite agility. Jag säger bara WOW! Den killen! Och så har jag varit och hälsat på hos Mie och alla BC valparna. De är nu 6,5 vecka och helt underbara. Det var som balsam för själen med lite valpmys.