lördag 24 augusti 2013

Vilken dag!

Vilket team vi är!
Vilken dag vi har haft! Den startade lite motigt men blev bara bättre och bättre!

Morgonen började med att Sarah kom hem till mig vid 6 och vi gav oss iväg till Jönköping för att tävla agility. När vi passerar Ulricehamn ber jag Sarah sätta på GPSen. Den ber oss då att köra av väg 40 och in på massa småvägar. Skumt tycker vi men lyder den snällt. När den ber oss upprepade gånger att svänga till höger, trots att det inte går en väg in till höger så anar vi oråd. Vi knappar då in adressen på min padda istället och inser att vi skulle ha fortsatt på väg 40 nästa ända fram till Jönköping.

Så vi vänder. Men hittar inte tillbaka. Så jag stannar till och slänger ett öga på paddan som Sarah har i sitt knä. Nästa gång jag tittar upp står jag i diket!Shit! Försöker backa men kommer ingenstans... "Du måste knuffa" säger jag till Sarah och börjar få lite puls. Vi börjar bli rejält sena. Men som tur är Sarah en redig tjej och ger oss en ordentlig knuff medans jag trycker försiktigt på gasen och vi kommer upp ur diket. Precis när hon satt sig i bilen ser jag hur det rycker i gräset så stackars Sarah får rusa ut igen. Precis klockan 8.00, när Sarahs banvandring startar, rullar vi in på Jönköpings brukshundsklubb. Sicken start på dagen!

Jag skulle bara köra två agilitylopp och tar det lugnt då det först är Hopp Large. Så jag och Goy är ute och går lite och pratar med folk. Råkar slänga ett öga åt agilitybanan och ser då att det pågår banvandring. För Large! Stackars Goy undrade om matte blivit tokig då jag fick springa till tältet och sätta in honom i buren. Som tur var det 2 banvandringar så jag går den sista. Det är bara det att jag startar som nummer 7 och hinner inte värma upp Nelmi. Något jag är noga med. Jag har en go känsla i kroppen och känner att jag har ett bra fokus. Bara det att när ekipaget innan oss ska starta så lägger tidtagarutrustningen av. Så vi blir stående i startfållan i säkert 10 min. Nelmi börjar bli för taggad och jag börjar tappa fokuset.


Men när jag får startsignal så skärper jag till mig. Fokus, fokus! Jag kör på. Men Nelmi, den stackarn, var inte riktigt med på noterna. Ingen uppvärmning och bara inslängd på plan. Jag ligger lite för långt före och får tom vänta in henne!? Men vi går i mål på ett nollat lopp!!Äntligen, äntligen! Vi gjorde det! Sista pinnen i klass 1 och uppflytt till klass 2. Vad vi har kämpat!



Men dagen är inte slut. Det är ju ett lopp kvar. Jag har en lång väntan då de först ska ha en hoppklass för large. Jag är lite mör i knoppen när det är dags för banvandring och går och gäspar. Sedan var vi bland de sista startande. Men när vi tagit de 5 först hindren så känner jag att vi har flow. Det går snabbt. Detta vill jag vinna! Men om vi ska slå den snabba BCn måste jag lägga i en växel till. Så jag börjar gasa på Nelmi som jag aldrig gjort förut. Det får bära eller brista. Men vi gjorde det! Vi vann!!!

Visst ser hon nöjd ut!

Ni som läste mitt föregående inlägg vet att jag har kämpat länge för de där pinnarna.Första pinnen tog jag i augusti 2010. Och att vi sedan kan gå in och sätta två nollade lopp på en dag och placera oss som etta och tvåa är... lite ofattbart för att vara uppriktig. Men helt fantastiskt!. Min fina, fina splat! Ett extra stort märgben har hon fått ikväll.

Stort tack Sarah för ditt sällskap, ditt påhejande och för de fina blommorna! Och tack alla ni som gratulerat oss på Facebook. Det värmer!

lördag 17 augusti 2013

Den som aldrig ger upp...

Fina Nelmi med sin rosett!
... är den största vinnaren!

Det var den här tanken som flög in i mitt huvud precis när jag står redo för att starta Nelmi i dagens agilitylopp. Jag vet inte vad den kom ifrån. Jag tar sedan av Nelmi halsbandet och lämnar henne för att gå ut och starta. Nelmi försöker då tjuvstarta, men jag var snabbare och hann stanna henne, sätta henne på nytt och sedan spände jag blicken i henne innan vi börjar om. Det gav effekt, hon satt så fint. Sedan starta vi! Det går bra, det går riktigt bra! Flytet infinner sig och jag bara njuter. När jag gjort 2/3 av banan så är det dags för balansen, det är bara att den står i en svacka och jag känner hur mitt ena knä bara viker sig i steget. "Aldrig livet att jag tänker stupa nu!" hinner jag tänka och på något mirakulöst sätt fortsätter jag bara. Det är bara en tunnel och två hopphinder kvar till mål. Vad händer, jo Nelmi river näst sista hindret. Där rök min pinne!

Väl i mål är jag bara så glad. Skit i rivningen, att få springa sådan lopp med Nelmi där allt känns som ett rinnande vatten är det som gör att jag fortsätter med agility. För helt ärligt, efter dryga 3 år på agilitybanorna är vi fortfarande i klass 1 i agilityn. De första två åren var vi en katastrof på banan, jag sprang inte och Nelmi var precis överallt. Det var en ostyrbar orkanvind som flög fram och det var inte mycket som stod kvar på banan när vi var klara. :) Vi har kämpat och det har funnits tillfällen då jag funderat om vi verkligen ska fortsätta tävla.

Men den här säsongen har hon gått så fint! Vi börja med att på första starten för året ta en pinne direkt. Därefter har vi sprungit totalt 11 agilitylopp. I fem av dessa lopp har vi fått 5 fel där vi hade som sämst placerat oss som 3:a om Nelmi bara hade lyft på tassarna. Vi har diskat oss tre gånger, två av dessa medvetet då Nelmi tjuvstarta. Jag har då startat om henne och bägge gångerna har hon då gått felfritt.

Tillbaka till dagens tävling. När halva klassen startat går Emelie in och kollar live-resultatet på SBK tävling men kan inte se mitt resultat alls! Så hon går till sekretariatet. När hon kommer tillbaka flinar hon åt mig och säger "Ni har den bästa tiden i klassen, ni är 11 sekunder snabbare än den som ligger etta." OMG! 11 sekunder! Men bland de sista startande är en supersnabb BC som slår vår tid med 2 sekunder.Vi slutade på en femte plats.

Åter till den där tanken som dök upp precis innan start. Mer korrekt är nog "Den som aldrig ger upp blir tillslut en vinnare" Och vet ni vad, trots den där j-kla rivningen så är det precis så jag känner mig, som en vinnare. Och den där sista pinnen, den kommer väl någon gång...


onsdag 14 augusti 2013

En trevlig överraskning

Min fina pojk börjar bli så stor
Idag har jag arbetat hemifrån och vid lunch var jag ute med hundarna på gräsmattan. Då kommer postbilen åkande. "Vad gör den så här långt in skogen" hinner jag tänka när den stannar till och frågar efter min adress. "Du har fått paket" säger brevbäraren. "Men jag har inget beställt" säger jag. "Och det är ett stort paket" fortsätter hon och öppnar skåpbilen och där står det ett paket som tar upp hela utrymmet. Då börjar jag ana vad det är.

För några veckor sedan prata jag med en leverantör av agilityhinder. Jag ville beställa en tunnel. Men när jag ringde så satt personen i bilen och var tydligen på semester. Det var ju inte så lätt för mig att veta då jag ringde till ett fast nummer. Beskedet jag fick var att tillverkaren har semesterstängt hela augusti så leverans skulle dröja. Men personen bad mig skicka ett mail så skulle de återkomma. Det gjorde jag.

Den nya tunneln och ett av mina egengjorda hinder. Är lite stolt faktiskt att de blev så bra.

Sedan har jag inget hört. Förrän idag. Paketet innehöll en tunnel! Mycket konstigt. Inget mail tillbaka med orderbekräftelse eller leveransbesked. Dessutom ville de ha förskottsbetalning enligt hemsidan. hmmm... Men jag är glad, äntligen en tunnel!

Och vilken perfekt tajming! Jag är precis färdig med mina hinder och premiärinvigde dem i måndags. Så med en tunnel och 6 st hinder kan jag göra mycket av basic träningen hemma. Sedan får jag komplettera med fler hinder allt eftersom. Slalom är nästa inköp.
Ikväll körde vi agility hemma. Tilly hjälpte mig att fixa iordning:)

Nu är det bara en träningsplan som saknas. Just nu håller jag till på gräsmattan på framsidan. Den är helt ok, men lite för sluttande och lite för mycket buskar o dyl. Tänkte höra med grannen om jag kunde låna deras upplysta paddock nu under hösten när mörkret kommer. Så länge det inte är någon snö så är det ju perfekt.

Träningsplanen är på gång. Haft lite otur bara med att anlita entreprenör, men jag tror jag löst även detta idag. Det kommer bli väldigt bra! Men det är först till våren som den kommer att kunna tas i bruk.

Kan säga att Goy blev väldigt förtjust i tunneln. Hann knappt ta upp den förrän han sprang igenom den. Åh, vad skoj det ska bli att få börja träna honom så småningom...

torsdag 8 augusti 2013

Goy + Scilla = sant

Åh, jag får besök!
Goy hade en dejt för ett tag sedan. Med Scilla, världens sötaste lilla springer-tjej. Det är min vän Susanne som har Scilla och hon är 3 veckor yngre än Goy. Jag brukar säga att vi är grannar, men det är 2 km mellan oss, men så är det på landet :) Jag hoppas Goy och Scilla kommer ha en massa skoj ihop framöver!

Här kommer ett lite bilder från dejten!
Puss på dig!


På upptäcktsfärd tillsammans

Lady & Lufsen :)

Var tog du vägen?
Tilly fick också träffa Scilla en stund.

Mysstund medans våra mattar dricker kaffe
Visst är hon ljuvlig!

Avslutar med en bild på min goa Goy, alltid spring i benen!






onsdag 7 augusti 2013

Höstens utmaning

Jag är så glad!!
Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan att jag och Goy ska gå en helgkurs för Eva Bodfält i slutet av augusti. Och att Eva är en instruktör som jag så gärna vill gå för.

Detta fick mig att fundera på vilka andra instruktörer som finns på min önsklista. På absolut första plats är Silvia Trkman. Silvia har vunnit VM i agility flera gånger och är känd för att ha uppfunnit running contacts. Men i mina ögon är hon framförallt en fantastiskt klickertränare och de tricks hon lär sina hundar är helt otroliga. I många år har jag surfat in på hennes hemsida eller YouTube kanal för att hämta inspiration och motivation.

Problemet är bara att Silvia bor i Slovenien jag så möjligheten att gå kurs för henne är inte så stor. I och för sig så är hon i Sverige ibland och tydligen så har hon varit här nu under sommaren. Men hon har distanskurser via nätet. Jag har spanat in en puppy/trick kurs som hade varit så rolig att få gå. Varannan vecka under 3 månader får man en ny lektion med övningar/trick som du ska lära in. Du filmar sedan hur det går och laddar upp det på nätet. Silvia ger sedan feedback på träningen. Men vad som också är bra är att man har kurskamrater. Du kan följa deras träning och ställa frågor till dem och ta del av deras feedback från Silvia.

Så jag hade bestämt mig, denna kurs måste jag gå!
Registreringen öppnades igår och i helgen hade jag fixat ett Paypal konto så att jag skulle kunna betala.  Det var bara det att jag hade möte igår förmiddag så jag var nervös att det inte skulle finnas någon plats kvar när jag väl kunde skicka min anmälan runt lunch. Men jag kom med! Så kul! Kursen börjar den 26 augusti men redan nu är det full aktivitet i "klassrummet" Alla som kommit med på kursen lägger in presentationer. Det är verkligen personer från hela världen och många har BC.

Anledningen till att jag tror på denna kurs för mig och Goy är att:
1. Trickträning är på skoj! Genom att börja med denna form av träning så lär du hunden att lära sig. Det gör inget om det blir fel, det är tex inget lydnadsmoment som det finns precision i hur utförandet ska se ut.

2. Genom trickträning får hunden en bättre kroppskontroll. Väldigt viktigt för en framtida agilitykarriär. Men även vallningen, förmodar jag, där hunden gör mycket snabba vändningar i fart.

3. Jag gillar struktur i min träning och tydliga mål. Men jag vet att när det snart börjar mörkna ute och hösten kommer så dalar motivationen hos mig. Och det är nu Goy börjar mogna och det är viktigt med kontinuerlig träning. Så hela idén med att jag får en 2 veckors uppgift och att jag sedan lägger upp träningen själv tilltalar mig. Inte behöva stressa iväg till en kurs efter jobbet och inte behöva komma på själv nya trick att träna på.  Det här passar mig perfekt!  Hoppas jag :)

Avslutar med tre år gamla klipp på trickträning med Tilly & Nelmi :)



söndag 4 augusti 2013

Badkruka & Trampolin

Nelmi badar i vår sjö hemmavid.
Sådana här dagar är det underbart att ha en sjö nära så att hundarna kan få svalka sig. Nåja, hunden. För det är bara Nelmi som mer än gärna hoppar i plurret. Tilly däremot är en riktig badkruka, även om jag faktiskt fått henne att ta en simtur i sommar. Men jag kan förstå henne. Hon har så tjock päls och det tar evigheter innan hon torkar. Goy tycker att vatten är spännande men vågar inte hoppa i. Vet inte om det kan vara för att han råka ramla i sjön när han var 9 veckor. Men i och för sig var Nelmi likadan när hon var liten.

Jag har en liten sjö bara 300 meter hemifrån. Enda stället att bada på är på grannens tomt och jag har fått tillåtelse att bada hundarna där. Vattnet är helt ok men botten är rätt dyig. Det är ganska grunt men hundarna måste hoppa i och då är det i knähöjd på mig. Lite för djupt för att Goy ska våga. Därför vore det bra om jag kunde hitta ett bättre och grundare ställe.

Goy står på stranden och vill så gärna gå i.

Jag bor 2 km från sjön Anten, en mycket större sjö skulle man kunna säga :) Problemet är bara att hundar inte är välkomna på badplatserna. Men så kom jag att tänka på att det finns en liten långgrund strand som ingen badar på. Så ikväll gjorde jag ett försök. Jag hade en spårlina så att jag själv kunde gå i vattnet och låta Goy vara kvar på stranden. Vägen ligger mycket nära så jag vågade inte ha honom lös. Han fick ha på sig flytväst ifall han skulle våga sig i. Jag hade det på Nelmi och det gjorde henne mycket tryggare.

Så till slut kom han i!
 Goy stod länge och väl på stranden, han gnällde och skällde om vartannat och ville så gärna gå i. Jag och Nelmi vadade runt i godan ro. Precis när jag tänkte att det räckte för den här gången så tar Goy ett språng och rusar ut till oss! Men lika snabbt vänder han om och rusar in igen. Sedan höll han på så, fram och tillbaka, smågnällandes hela tiden.

Full fart! Lite svårt att fota och hålla spårlina samtidigt utan att drutta omkull. Därav mitt finger ivägen.
Observera tuppen! :)
Skräckblandad förtjusning är nog det bästa ordet att beskriva hans tillstånd:) Tillslut fick jag honom att lugna sig lite och stå still i vattnet. När vi skulle gå så fick jag knappt med mig honom! :) Detta gör vi om imorgon, snart ska han nog våga sig lite längre ut.




Var bara tvungen att ta kort på denna skylt. Det är nämligen så att vår lilla by med runt 150 invånare har denna vecka 3700 scouter på besök! Jag åkte förbi scoutlägret Trampolin förut idag och det var en upplevelse. De ha byggt upp en hel by precis vid min väninnas hus. De har förstärkt mobilnätet under de 9 dagar som de är här. De har tom inrättat en egen badplats för dem, därav skylten då de måste korsa vägen. Det var en jämn ström mitt på dagen när jag åkte förbi och de hade speciella vakter som stoppade de gående så att trafiken kommer förbi. Tror jag ska åka ner och besöka lägret någon dag.

lördag 3 augusti 2013

Promenaddilemma



Goy, Nelmi, Moa och Tilly

 Undrar ni vart jag tagit vägen? Ja, det gör jag nästan själv :) Men jag är här. Det har bara inte funnits tid att sätta sig ner att blogga. Semestern är slut på måndag och jag har mycket att hinna få färdigt här på gården innan dess. Jag har röjt i trädgården, renoverat ytterdörren på Doggebo, byggt en nytt utkiksbord med tillhörande koja till Tilly och Nelmi. Har tom. byggt 6 agilityhinder! Så jag har varit igång från tidig morgon till sen kväll med arbete och hundaktiviteter. Ibland är det lite opraktiskt att vara själv...

De blev riktigt bra! 12 st hinderstöd har jag gjort. Målning pågår.

Som det här med promenaderna. Det har blivit lite av ett dilemma för mig. Nelmi har ett stort behov att få röra på sig och vi går en promenad på minst 5 km om dagen då hon får springa lös. Och som hon springer! Minst dubbla sträckan. Jag njuter att se henne flyga fram i skogen (om än att jag har hjärtat i halsgropen ibland), det ger mig en frihetskänsla. Jag har många gånger tänkt att hon skulle bli en riktigt bra rapporthund. Men tyvärr får vi inte lov att tävla det då hon är blandras, och sedan måste man vara två för att kunna träna... Hon har en släkting på sin fars sida som vunnit SM flera gånger, så hon har det helt klart i generna.

Liten börjar bli stor, men inte tillräckligt ännu

Dilemmat är att Goy inte kan följa med på så långa promenader, han är fortfarande för liten. Så jag måste gå i omgångar med hundarna. Men hur jag än gör så måste jag lämna någon själv hemma. Ibland får Goy vara själv och jag passar då på när han sover. Men oftast lämnar jag Tilly hos honom, hon behöver inte så långa promenader.

Det är bara det att då måste jag lämna Nelmi själv när jag går med Goy och Tilly. Nelmi har aldrig blivit lämnad själv. Jag vet, inte så bra. Men det har aldrig blivit av att vi tränat på detta. Jag har bara gjort detta en gång. Jag hörde Nelmi tjuta långt borta i skogen och mitt hjärta höll på att brista. Så det blir att hon får följa med på de promenaderna också. Men då måste hon vara kopplad. För Goy tror att han kan springa lika fort som Nelmi. Eller riktigare sagt; han springer lika fort som henne. Inte så bra för en liten valp att flyga över stock och sten i full fart.Han har inte så bra koll på benen ännu.

Mina allra finaste!

En valp behöver inte promenader för motionen skull. Det räcker egentligen gott att han rör sig fritt hela dagen här hemma på gården. Men det är viktigt ur perspektivet att träna honom att gå lös och följa mig i skog och mark. Sedan tror jag att det är nyttigt att valpar får röra sig fritt i terräng. De får en större kroppskontroll. Jag märker stor skillnad på Nelmi och hennes kullsyskon som inte vuxit upp på samma sätt. Men som sagt, i måttliga mängder. Och det är inte alltid lätt att avgöra vad det är.

Goy i täten och Nelmi och Moa drar mig i baggenbältet.
Det hela har resulterat i att Nelmis promenader där hon får springa fritt har blivit kortare då jag inte vill vara borta för länge. Jag kompenserar detta med att hon istället får styrketräning under koppelpromenaderna. Antingen får hon bära klövjeväskan och benmanschetter eller så får hon dra mig i Baggenbältet. Jag brukar också stanna till vid sjön ibland och låta henne simma några längder.

Tilly däremot strosar i sin egen takt bakom oss. Som vanligt...
Det finns som tur är ett alternativ till och det är att Goy får vara hos sin nanny Ulla-Britt när vi är ute på längre promenader. Det är vår granne som fullständigt avgudar Goy. Väldigt skönt att ha den hjälpen! För det är ett pusslande för att få ihop det och se till att alla tre får det de behöver. Men det är övergående... Goy växer som bara den och tiden går så fort. Så snart kan vi alla tre gå på härliga upptäcktsfärder i skogen tillsammans.

Vi älskar att vara på upptäcktsfärder tillsammans.