måndag 17 februari 2014

Balans & uppflytt

Tagit mammas plats
Förra måndagen var en tung dag. Nelmis reaktion när jag var ledsen var att hela tiden ha kroppskontakt med mig. Hade hon kunnat så skulle hon helst krupit under skinnet på mig. Goy försökte muntra upp oss genom genom att skoja och göra pussattacker. När jag skulle somna den kvällen så tänkte jag för mig själv att jag knäcker Nelmi om jag fortsätter så här.

Det riktigt tunga gick över under natten. Så hela förra veckan har jag koncentrerat mig på att göra saker tillsammans med Nelmi och Goy som de tycker är roliga. Vi har busat och lekt, gått promenader och tränat. Det har hjälpt oss.

Redan efter någon dag dag märkte jag en skillnad hemma. Det fanns ett lugn som jag inte känt på ett tag. Jag har funderat på det här och jag tror att Tilly inte mådde så bra den sista tiden. Hon var manisk när det kom till mat. Hon letade hela tiden efter något att äta och vår åsikt om vad som var ätbart gick isär. När förändringar sker gradvis så märker man dem inte. Men nu när jag ser tillbaka så eskalera detta beteende på slutet. Hon klättrade upp på köksbänken hela tiden, hade ingen ro i kroppen och vankade runt mycket. Jag kan bara spekulera men kanske var det så att hon började se dåligt och detta var ett uttryck för hennes ångest. Det som blir uppenbart nu är hur detta har påverkat Nelmi och Goy. Därav det lugn som jag upplever hemma, det känns som det blivit en balans. Jag får lite skuldkänslor när jag skriver detta men jag är glad att det inte är tvärtom.

Jag och Nelmi har inte tävlat i lydnad på över ett år då vi har problem med att hon ljuder hela tiden. Något som är så svårt att träna bort. I oktober träffade jag och Nelmi Eva Bodtäldt. Av henne fick jag handfasta råd och under hösten har jag haft fokus på att Nelmi ska vara tyst under träning. Dock har jag valt att inte träna detta i  lydnadsmomenten utan gjort enkla trick där hon ska vara tyst. Vi har gjort fina framsteg och vi har de sista månaderna börjat träna lydnad igen. Hon har inte varit helt tyst men på god väg. Så jag bestämde mig att anmäla henne till två lydnadstävlingar som var nu i helgen. Jag visste att det var för tidigt men jag var på väg att tappa all motivation för att träna lydnad, så jag behövde ett mål.

Jag kunde inte ha valt sämre tajming än nu. Inte på grund av Tillys bortgång utan det faktum att NeImi är skendräktig, något jag kunde ha räknat ut om jag tänk efter... Efter förra löpet var hon så låg och trött så att hon tom sov precis utanför agilityplanen innan start. Framförallt så är hon så ofokuserad när hon är skendräktig Så jag hade inte så stora förväntningar. 

På tävlingen i lördags så ljuda hon lite men höll helt ok fokus. Men det var inte direkt så att jag kände Wow, om man säger så. Hon gick inte alls så fint som jag vet att hon kan göra och hon slarvade mycket. Trots detta så skrapar vi ihop precis 160 p, vilket betyder ett förstapris och uppflytt till Lkl 3! 

Igår däremot så var det katastrof. Hon gick upp på platsliggningen på min utgång och gick 2 m. Sedan satte hon sig för att senare lägga sig ner. Så onödigt! Nelmi hade superfint fokus utanför planen precis innan vi skulle in. men så fort hon kom in i hallen så var kontakten bortblåst. Hon börja gnälla redan under fria följet och sedan blev det bara högre och högre ju längre in i programmet vi kom. När hon sprang ut ur hallen istället för att hoppa över hindret så börja jag skratta. Lillskruttan, hon försökte men inget gick bra. Vid fjärren så förstod hon inte alls vad hon skulle göra. Vi fick inte ens ihop 100 p. 

Väl hemma så upptäckte jag att hon börja läcka mjölk. Så nu blir det Galastop så att jag får tillbaka min Nelmi igen. Nåväl, vi får väl se om vi ska fortsätta tävla i lydnaden. Det blir ivartfall inte på ett bra tag. Vi kanske ska nöja oss med att bara träna istället.

Förutom att tävla lydnad så har jag och Goy hunnit träna lite agility. Jag säger bara WOW! Den killen! Och så har jag varit och hälsat på hos Mie och alla BC valparna. De är nu 6,5 vecka och helt underbara. Det var som balsam för själen med lite valpmys.


fredag 14 februari 2014

Tilly, du fattas mig!

Mitt hjärta!

Whisborne Infinity
"Tilly"
2003-09-20 - 2014-02-10

Fyra dagar har gått sedan vi tog farväl och tomheten efter dig går inte att beskriva med ord. Du var min bästa vän, min själsfrände. Alltid vid min sida, i vårt och torrt.

Jag glömmer aldrig dagen då du kom till mig. Vad jag hade längtat att få en fyrbent vän igen. Jag var så förväntansfull. Men det blev inte som jag tänkt mig. För när du kom till mig så var av du i så dåligt skick, både fysiskt och psykiskt. Du var så rädd, så ledsen. Du var 2 år och du hade aldrig blivit kallad vid ditt namn. Jag minns hur förtvivlad jag var den första tiden. Du var som en orolig skugga och jag fick inte ens röra dig. Så många gånger har jag undrat vad som hade hänt dig. Önskar så att du hade kommit till mig som valp.




Kommer du ihåg den där dagen när mitt tålamod brast? Vad jag skäms för det. Jag höjde rösten åt dig och du blev så rädd att du flydde in i sovrummet. Men när jag kom ikapp dig så lyfte jag upp dig och höll dig hårt mot mitt bröst. Men det hände något där på sovrumsgolvet, medans mina tårar rann ner för mina kinder. Ett band knöts. Det var som om du släppte taget om det förflutna och bestämde dig för att leva i nuet. Du somna där i min famn. Från den dagen så sov du alltid på min vänstra sida med ditt huvud på mitt hjärta.

Din resa var otrolig och jag är så glad att jag fick dela den med dig. För varje år som gick blev du lättare i sinnet, gladare, lyckligare och framförallt tryggare. Det var som att du blev yngre med tiden. 


Första bilden på Tilly och Nelmi tillsammans

Tilly, du gav mig den finaste gåvan jag någonsin fått. Nelmi. För det är jag dig evigt tacksam. Tiden med Nelmi och hennes syskon var fantastisk. Vilket team vi var! Du sken alltid upp när du träffa valpar och du blev så glad när Goy kom till oss i somras. Jag är glad att han fick växa upp med dig. För du hade förmågan att få både tvåbenta som fyrbenta att bli lugna och trygga i ditt sällskap. Jag vet att du har gjort intryck hos många.

Vi fick dryga åtta år tillsammans och jag har så många fina minnen av vår tid tillsammans. De kommer jag för alltid bära med mig. Tack finaste Tilly, bästaste Mamma Mu.
Tilly tog Goy till sitt hjärta direkt
Jag vet att det är många som undrar vad som hände. I söndags när jag skulle gå och lägga mig så sov Tilly redan. Men så sätter hon sig upp, med ryggen mot mig, och bara stirrar in i väggen. Eftersom hon inte hörde så krama jag om henne och lade henne försiktigt ner. Då ser jag att hennes ögon är öppna men att blickhinnan är stängd. Det såg läskigt ut och hon reagerade inte. Först fick jag panik och min första tanke var att hon hade fått en hjärnblödning. Men så började hon snarka och jag lugnade ner mig och tänkte att hon måste ha satt sig upp i sömnen.


På måndag morgon när vi vakna så hade Tilly svårt att få upp ögonen. Tillslut fick hon upp det ena men det andra såg inte bra ut. Men hon verkade pigg och vi gick ut för morgonrastning och sedan åt hon frukost. Men det var något som inte stämde. Klockan var sex på morgonen och jag bestämmer mig att krypa ner i sängen igen och vänta till klockan åtta då jag kunde boka tid hos veterinären. Jag drar Tilly tätt intill mig och strax därefter kommer Nelmi upp och kryper intill oss. Sedan kommer Goy och lägger sitt huvud på Tillys och ligger och slickar henne. Kanske jag inbillar mig men det kändes som att vi alla fyra redan då visste då att detta var sista gången.

Väl nere på Blå Stjärnan så får vi först träffa en veterinär som inte riktigt kan avgöra vad som har hänt. Men så får vi träffa en ögonspecialist. Hon konstaterar att linsen i hennes sämsta öga är sönder. Jag har under den sista timmen sett att ögat är grått och ser dött ut. Veterinären säger att ögat inte går att rädda utan måste opereras bort. Men innan de gör det vill de i så fall under narkos spegla det andra ögat för att se om det är drabbat också. De vet inte vad som orsakade att linsen gått sönder men högst troligt var att det berodde på en bakomliggande ögonsjukdom. Och om det skulle vara det så var det sannolikt att även det andra ögat var drabbat. Men jag behövde inte någon spegling för det, det var ju tydligt att även det andra ögat inte var ok. Bara att det inte gått lika långt ännu.



Jag säger då att operera bort hennes öga inte är ett alternativ - Tilly är döv. Även om hon skulle få behålla ett öga så skulle hennes handikapp bli så stort. Hon skulle blivit avskärmad från omvärlden. Så jag fattar det svåraste beslut jag någonsin gjort - att låta Tilly få somna in. Hon skulle bli 11 år, hon har haft ett långt och fint liv. Tilly förtjänade att få gå bort med värdighet - utan lidande. Det var jag skyldig henne. Så jag och Tilly sitter tillsammans i dryga timmen. Vi myser och har pusskalas. Vi delar en banan och har godisstund. Sedan somnar hon in i mina armar.

Infinity! Until we meet again, I see you in my dreams...

Tack alla, för era hälsningar via Facebook och SMS och telefon. Tack för fina blommor. Er omtanke betyder mycket. All kärlek!
//Annelie



torsdag 16 januari 2014

Visdomsord

Jag har en söt liten bok som heter "Djurens språk" skriven av Solöga. I den finns visdomsord från 800 djur, och flera hundraser finns med. Det var längesedan jag läste i den och jag måste bara skriva vad det står om Tilly, Nelmi och Goys raser. För det är så träffande!

Den blicken säger allt...
Engelsk Springer Spaniel:
"En god lyssnare lyssnar bortom det som hörs.
Min gåva till dig är att höra det outtalade"
Lyssna inte till orden utan på känslan som döljer sig bakom orden.

Som ni säkert vet är Tilly helt döv sedan något år tillbaka. Men det är inget som märks direkt, hon är alltid med och ibland glömmer jag nästan av att hon inte hör. Kanske är det så att orden är onödiga för henne, hon lyssnar helt enkelt på känslan.

Sedan har Tilly en blick som kan trollbinda en. Det är flera av mina vänner som har "råkat ut för" Tillys blick. Hon kan sätta sig framför dig och djupt och intensivt titta dig i ögonen. Hon kan sitta så länge. Det är som att hon ser rakt igenom dig, eller snarare rakt in i själen... Hon är en mycket god människokännare, min Tilly. Jag litar mer på henne än på min egen intuition.


Nu är ju Nelmi en splat, och den "rasen" finns ju inte med i boken. :) Men Nelmi är ju mer Flatcoated retriever än vad hon är en Springer spaniel, både till utseende och till sitt sätt.

Bilden som gör mig glad! Nelmi i sitt esse! 

Flatcoated retriever
"Lev livet fullt ut! Min gåva till dig är att känna och förmedla livsglädje"

Ja, bättre visdomsord kan inte komma från Nelmi. Hon är livsglädje personifierad! Alltid glad, alltid positiv, alltid mån om fyrbenta som tvåbenta. Hon ger så mycket kärlek till mig men också till alla hon träffar.

Nu är det spännande... Jag har läst om springer och flaten innan, men vad står det då om Border collie?

Border collie
"Tid att leva är lika med tid att njuta.
Min gåva till dig är att ha tid att njuta av tillvaron."
Tid är nyckelordet här. Se till att avsätta tid för
dig själv så att du hinner njuta av tillvaron.

Ja, det stämmer så väl. Han är en livsnjutare min lilla kille! Han har alltid skoj, är det inte skoj så ser han till att det blir skoj. Som Paula sa när han var liten "Goy rimmar på skoj och ploj, det passar honom" Han lever verkligen i nuet.

Ett bättre visdomsord kunde jag inte få just nu. För tiden går så fort, dagarna springer iväg och det finns alltid så många måsten, så mycket man inte hinner... Vi glömmer av att det är livet vi lever här och nu, att njuta av det. 

Men faktum är att det var en tanke som slog mig ikväll, innan jag läste i boken, när vi var ute på vår promenad. Jag frös, det var mörkt och jag tänkte att kan inte våren och ljuset komma snart! Men så slog det mig. Det är ju faktiskt mysigt att gå där i mörkret, med pannlampan som lyser upp och det enda jag ser är Goy och Nelmi som leker och busar med varandra framför mig. Det är vackert vitt ute och frostigt friskt i luften. Renande. Nej tänkte jag, visst är det härligt med vår och sol, men det här har sin charm också. Så gick jag där i mörkret och bara njöt!

tisdag 14 januari 2014

Första gången vi vallar

Jag fick inte fotat under kursen. Men väl hemma så somna Goy som en stock :)
I söndags var det äntligen dags! Jag och Goy vallade för första gången! Det var så spännande och Goy var duktig. Vi gick en endagskurs för Lotta och vi höll till inne i hennes fårhus.

Jag ska försöka återge vad vi gjorde och hur det gick. Men jag måste först säga att allt med vallning är ny mark för mig. Jag har under hösten suttit med som observatör på kurser och börjar förstå lite. Sedan är jag är inte helt hemma med alla begrepp. Så det är lite frustrerande men mest är det spännande! Jag älskar att lära mig nya saker.

Vi var 6 personer på kursen. Det var en aussievalp på 7 månader med men resterande hundar var rutinerade godkända vallhundar. Eftersom vi var i fårhuset så var det trångt, mycket hundar och får på liten yta. Men jag förstod det som att detta är ett viktigt arbete för hundarna och det är väldigt mentalt krävande för dem att arbeta så nära fåren. För min del så kändes det väldigt bra att börja i fårhuset så att Goys första kontakt med fåren blev lugn utan för mycket spring. Jag har inte några verktyg i lådan för hur jag ska agera om det skulle bli för mycket fart. Så det kändes tryggt för mig. Jag hade kontroll och kunde därför vara lugn och ge Goy det stöd han behövde.

Vi kom lite sent till kursen. Nelmi fick upp frukosten på vardagsrumsmattan precis innan jag skulle åka. *suck* Jag såg henne äta på något på morgonpromenaden, tydligen olämpligt. När jag väl kom iväg så upptäckte jag att jag hade glömt min plånbok. Det var bara att vända och hämta den. Så jag kom med andan i halsen till fårhuset. Goy var riktigt uppe i varv och naturligtvis påverkad av att jag stressade. Han var mer intresserad av alla nya kompisar än i fåren och det tog en stund att få honom att varva ner och koncentrera sig på rätt sak. Men i slutet av dagen var det han som satt  intresserat titta på när de andra vallade. Eller ja, han var lite upptagen att äta fårskit ibland också. Tydligen en delikatess... enligt Goy...

Först fick jag och Goy gå runt fåren i koppel. Goy gick på utsidan med mig mellan honom och fåren. Han tog det lugnt, luktade lite och var intresserad. Jag ändrade riktning ofta för att se att han var uppmärksam på mig. När det var vår tur igen så upprepade vi en gång till med koppel. Jag fick flytta på fåren lite för att komma fram. Men Goy var oberörd av att det var trångt, han började gå före mig och tog täten.

När det var vår tur tredje gången så fick han gå lös. Och det tog inte lång stund innan jag hade honom uppe vid 12. Första gången det hände så gick han över och lyckades varva mig. Men sedan fick jag instruktioner om att då stoppa honom. Jag pyschade på honom för att få honom att hela tiden röra på sig. Han var så duktig! Vid ett par tillfällen var några av baggarna lite tuffa mot honom. Men Goy var tuff tillbaka och satte dem på plats. Det var så häftigt att se hur min lilla killes självförtroende bara växte och växte. Det var en tydlig skillnad på fårens beteende och attityd beroende på vilken hund som vallade. Jag märkte på slutet att de började bli tuffare mot Goy, troligen för att han började bli trött. Så då nöjde vi oss för dagen.

Det var en häftig upplevelse att se min lilla kille under dagen förvandlas från en sprallig lillskit som bara ville leka och äta fårskit till att röra sig runt fåren som en vallhund med full koncentration. Memory for life!

Jag har svårt att uttala mig om hur det gick, jag har inget att referera till. Men enligt Lotta kunde vi inte gjort ifrån oss bättre med tanke på att det var första gången för oss båda. Så det känns bra!

Nu ska vi försöka underhålla detta arbete fram till maj då fåren släpps på bete. Då börjar vallningskursen på riktigt.

måndag 6 januari 2014

Brödrarskap

I lördags var jag och Goy och träffade hans bröder Jamie och Toby och deras familjer. Killarna busade och lekte. Vi tvåbenta vi fikade och pratade. Vi var dels på promenad där killarna fick göra sig av med lite spring i benen. Efter en mysig fika så åkte vi till Lisas inomhus lokal där vi tränade och bara umgicks. Vilken härlig dag!

Bröderna Toby (längst fram), Jamie (vä) och Goy (hö)

Massa bus och lek!

Underbar promenad



Försten vinner!
Goy, Jamie & Axl

"Kommer ni eller?"
  
Jamie


Toby
Han är otroligt lik Goy, lite mörkare och lite större

lördag 4 januari 2014

Inlägget som försvann!

Jag blir så ledsen! Det tar tid att blogga och med just detta inlägg tog det tid att få till det. För inlägget med min tillbakablick över 2013 var helt plötsligt borta! Först förstod jag ingenting, hur kan det hända att ett publicerat inlägg bara försvinner!?

Men sedan förstod jag vad jag hade gjort för tabbe! Jag hade nämligen börjat att skriva på inlägget när jag satt på tåget. Jag använde då min padda och appen för Blogger. När jag kom hem så tog jag upp utkastet och fortsatte att arbeta med det på min dator istället. Igår så råkade jag starta igång appen på paddan igen. Tydligen hade jag inte stängt ner inlägget och därför autosparade den mitt första utkast och skrev därför över det publicerade inlägget. Suck! Jag hanni nte skriva många rader på tåget och när jag kom hem som omarbetade jag det lilla jag hade skrivit.

Nåväl jag har nu gjort en kompromiss. Jag har nu publicerat inlägget igen, men bara med de bilder jag hade med (för de fanns ju sparade på hårddisken) Och dessutom så finns Paula och Dans fina ord kvar <3 p="">
Jag kommer aldrig mer att använda den där dumma appen...

Idag har jag och Goy umgåtts hela dagen med hans bröder Jamie och Toby och deras familjer. Ska redigera fotona ikväll, så imorgon kommer ett inlägg om det.

fredag 3 januari 2014

Examen

Jag och Goy har under hösten gått en valp/trickkurs för Silvia Trkman och ni har fått följa vår träning lite här på bloggen. Vi är nu färdiga efter lite drygt tre månaders träning och har tagit examen!

Jag tror jag började besöka Silvias hemsida och se på hennes Youtube klipp för dryga 5 år sedan. Jag har sedan dess velat träna för henne. Men idag reser hon sällan utan erbjuder istället online kurser. Till en början var jag lite skeptisk till konceptet, gå en kurs via Internet? Hur mycket kan man lära sig då? Men jag måste säga att detta har varit ett perfekt upplägg för mig och Goy. Jag tror dock att det är en förutsättning att man har klickertränat lite innan, i vart fall hade jag nog haft svårt att hänga med annars.

Även om jag är väl medveten om att klickerträning bygger på hundens egeninitiativ med så få hjälper som möjligt måste jag erkänna att jag innan till viss del har visat och lockat vid min träning. I denna kurs var det "A big No, no!" Eller ja, i vart fall till en början. I slutet av kursen fick vi i vissa trick ta genvägar, men då hade också Goy förståelsen för vad träningen gick ut på. Så jag måste säga att jag själv har utvecklats massor som tränare på denna kurs.

Kommer jag då att använda klickern i all min träning framöver? Nej! Jag kommer att blanda mina belöningsmarkeringar och metodiker beroende på vad det är jag tränar. Klickern är ett fantastiskt redskap vid inlärning och då framförallt vid precisionsarbete. Men till exempel så tycker jag att stadga beteenden med fördel tränas utan klicker. Jag tycker Fanny Gott har skrivit en bra artikel om detta;
http://www.klickerklok.se/anvandande-av-beloningsmarkor/

Men klickerträningen har lärt Goy att ta egna initiativ, bli en duktig problemlösare och därmed alltid ha huvudet med sig i träningen. Och för en hund som Goy, som är intensiv i det han gör, har detta varit väldigt nyttigt. Detta är ett resultat av träningen som jag inte hade tänkt på innan, utan kan se nu efteråt. Utan min tanke med att gå kursen var framförallt att utveckla hans balans och kroppsmedvetenhet. Jag måste säga att han har utvecklats fantastiskt fint. Som Lisa sa "Han är mer som en katt än en hund" :)

Varför Silvia är en stor förebild är naturligtvis för de fantastiska tricks hennes hundar kan och för de otroliga tävlingsresultat hon har uppnått med så många olika hundar. Men framförallt är det nog hennes passion för hundträning. Hon älskar att träna hund och det är så inspirerande. Det spelade ingen roll vilken tid tid på dygnet jag postade en film, inom en timme hade jag nästan alltid fått feedback. Min examensfilm postade jag sent på eftermiddagen på nyårsafton. Och ja, efter en timme fick jag svar. Här hitta ni en inspirerande text som Silvia har skrivit om att träna hund handlar just om att ha roligt;
http://www.lolabuland.com/2013/08/26/set-your-goals-or-just-enjoy-the-moment/

Det var just detta som tillslut fick mig att sätta mig ner och göra vår examensfilm. Jag hade tänkt ett par veckor att jag behövde bara liite mer träningstid för att slipa till de tricks vi tränat på. Det finns inget sista datum för att skicka in examensfilmen nämligen. Och sedan kom jag på "Nej, det ska jag inte" Det är lite typiskt mig att vilja uppnå någon slags perfektion. Jag och Goy har testat alla tricks, men flera av dem har vi fortfarande inte kommit så långt med. Men bara för att kursen är över är ju inte våran träning slut - jag har fått med mig en fantastisk verktygslåda och kommer att fortsätta att utveckla våra färdigheter. Men med vår examensfilm ville jag visa vår utveckling och hur skoj vi haft tillsammans! Jag ville att det skulle bli som en berättelse. Jag blev så nöjd med resultatet! Så här kommer den:


torsdag 2 januari 2014

Tillbakablick

1. Mitt första möte med Goy, han somna på mina skor. 2. Precis hemkommen och vi kryper ner i sängen tillsammans. 3. En underbar bild på Goy som Gårdsbacken skickade till mig, någon vecka innan det var dags att hämta hem honom. 4. Jamie och Goy laddar för den långa resan hem. 
Finaste Nelmi! 4 pinnar lyckades vi ta under 2013. Lite fler rosetter.




Lagets "Bäst i Väst" på Distriktsmästerskapen 2013. Vilket gäng!!

Den blivande agilitystjärnan, 9v gammal.