Tilly, du fattas mig!

Mitt hjärta!

Whisborne Infinity

"Tilly"

2003-09-20 - 2014-02-10

Fyra dagar har gått sedan vi tog farväl och tomheten efter dig går inte att beskriva med ord. Du var min bästa vän, min själsfrände. Alltid vid min sida, i vårt och torrt.

Jag glömmer aldrig dagen då du kom till mig. Vad jag hade längtat att få en fyrbent vän igen. Jag var så förväntansfull. Men det blev inte som jag tänkt mig. För när du kom till mig så var av du i så dåligt skick, både fysiskt och psykiskt. Du var så rädd, så ledsen. Du var 2 år och du hade aldrig blivit kallad vid ditt namn. Jag minns hur förtvivlad jag var den första tiden. Du var som en orolig skugga och jag fick inte ens röra dig. Så många gånger har jag undrat vad som hade hänt dig. Önskar så att du hade kommit till mig som valp.

Kommer du ihåg den där dagen när mitt tålamod brast? Vad jag skäms för det. Jag höjde rösten åt dig och du blev så rädd att du flydde in i sovrummet. Men när jag kom ikapp dig så lyfte jag upp dig och höll dig hårt mot mitt bröst. Men det hände något där på sovrumsgolvet, medans mina tårar rann ner för mina kinder. Ett band knöts. Det var som om du släppte taget om det förflutna och bestämde dig för att leva i nuet. Du somna där i min famn. Från den dagen så sov du alltid på min vänstra sida med ditt huvud på mitt hjärta.

Din resa var otrolig och jag är så glad att jag fick dela den med dig. För varje år som gick blev du lättare i sinnet, gladare, lyckligare och framförallt tryggare. Det var som att du blev yngre med tiden. 

Första bilden på Tilly och Nelmi tillsammans

Tilly, du gav mig den finaste gåvan jag någonsin fått. Nelmi. För det är jag dig evigt tacksam. Tiden med Nelmi och hennes syskon var fantastisk. Vilket team vi var! Du sken alltid upp när du träffa valpar och du blev så glad när Goy kom till oss i somras. Jag är glad att han fick växa upp med dig. För du hade förmågan att få både tvåbenta som fyrbenta att bli lugna och trygga i ditt sällskap. Jag vet att du har gjort intryck hos många.

Vi fick dryga åtta år tillsammans och jag har så många fina minnen av vår tid tillsammans. De kommer jag för alltid bära med mig. Tack finaste Tilly, bästaste Mamma Mu.

Tilly tog Goy till sitt hjärta direkt

Jag vet att det är många som undrar vad som hände. I söndags när jag skulle gå och lägga mig så sov Tilly redan. Men så sätter hon sig upp, med ryggen mot mig, och bara stirrar in i väggen. Eftersom hon inte hörde så krama jag om henne och lade henne försiktigt ner. Då ser jag att hennes ögon är öppna men att blickhinnan är stängd. Det såg läskigt ut och hon reagerade inte. Först fick jag panik och min första tanke var att hon hade fått en hjärnblödning. Men så började hon snarka och jag lugnade ner mig och tänkte att hon måste ha satt sig upp i sömnen.

På måndag morgon när vi vakna så hade Tilly svårt att få upp ögonen. Tillslut fick hon upp det ena men det andra såg inte bra ut. Men hon verkade pigg och vi gick ut för morgonrastning och sedan åt hon frukost. Men det var något som inte stämde. Klockan var sex på morgonen och jag bestämmer mig att krypa ner i sängen igen och vänta till klockan åtta då jag kunde boka tid hos veterinären. Jag drar Tilly tätt intill mig och strax därefter kommer Nelmi upp och kryper intill oss. Sedan kommer Goy och lägger sitt huvud på Tillys och ligger och slickar henne. Kanske jag inbillar mig men det kändes som att vi alla fyra redan då visste då att detta var sista gången.

Väl nere på Blå Stjärnan så får vi först träffa en veterinär som inte riktigt kan avgöra vad som har hänt. Men så får vi träffa en ögonspecialist. Hon konstaterar att linsen i hennes sämsta öga är sönder. Jag har under den sista timmen sett att ögat är grått och ser dött ut. Veterinären säger att ögat inte går att rädda utan måste opereras bort. Men innan de gör det vill de i så fall under narkos spegla det andra ögat för att se om det är drabbat också. De vet inte vad som orsakade att linsen gått sönder men högst troligt var att det berodde på en bakomliggande ögonsjukdom. Och om det skulle vara det så var det sannolikt att även det andra ögat var drabbat. Men jag behövde inte någon spegling för det, det var ju tydligt att även det andra ögat inte var ok. Bara att det inte gått lika långt ännu.

Jag säger då att operera bort hennes öga inte är ett alternativ - Tilly är döv. Även om hon skulle få behålla ett öga så skulle hennes handikapp bli så stort. Hon skulle blivit avskärmad från omvärlden. Så jag fattar det svåraste beslut jag någonsin gjort - att låta Tilly få somna in. Hon skulle bli 11 år, hon har haft ett långt och fint liv. Tilly förtjänade att få gå bort med värdighet - utan lidande. Det var jag skyldig henne. Så jag och Tilly sitter tillsammans i dryga timmen. Vi myser och har pusskalas. Vi delar en banan och har godisstund. Sedan somnar hon in i mina armar.

Infinity! Until we meet again, I see you in my dreams...

Tack alla, för era hälsningar via Facebook och SMS och telefon. Tack för fina blommor. Er omtanke betyder mycket. All kärlek!
//Annelie