Sneakpeak

Jag och Goy går sedan en månad tillbaka en kurs för Silvia Trkman. Det är online kurs och den heter puppy/trick class och det är nog ett 50-tal deltagare från hela världen. Varannan vecka får man en lista på övningar som man ska träna och sedan postar man en video av sin träning i ett virtuellt klassrum och Silvia (och alla andra) kommenterar och ger förslag till hur man ska komma vidare i sin träning.

Goy älskar verkligen att träna tricks! Han har blivit riktigt duktig på shaping, förstår fort och gör stora framsteg varje dag. För varje ny övning går det fortare och fortare att lära sig. Jag själv börjar bli duktig också. Att träna shaping är svårt! Man vill så gärna hjälpa genom att visa, men det är ett stort NO, NO! :)

Tänkte att ni ska få se förra veckans video. Först mitt inlägg med video, och sedan Silvias kommentar.

1. Pivoting – He now does really nice pivoting to the right. We have generalized it (different objects, different environment) I haven’t cued it yet (having problem to chose a cue). Next step is to start with the left pivoting. I will try doing with help from a wall.

2. Sit up – Here I have had some problems to control the target, his paws, kibbles and clicker :) Today he offered sit up without target and I didn’t have a clicker near. And he sat really nice! Do I need to click? Or is it ok just to treat him with kibbles from the right angel to keep adding duration?

3. Back up – I think this is his favorite right now, offering back upall the time. But I want more distance and intensity. Maybe start doing it with me standing and outdoors? Last night I started to add the cue for it.

4. 2on2off – I have had a hard time to find a proper object :) I will build a good one next weekend. But I think we are getting there. I just want to add duration more and also a duration when I toss the treat until the release word.

Now we will start with lesson #3!

Silvias kommentar:
Great pivoting!!! Looks like the other direction won’t be too hard either as he is offering some of it already! For duration, clicker is not very important no, so once they understand to put the feet up, you can as well just feed them in a desired position. Make sure his weight is as much to the back as possible so that he can balance more&more on his own. Backing up looks great, time to name it yes! Very cool 2ono2ff too, showing really great understanding and independence already! You can add distractions to the stay. -- All ready for the next lesson!

Tiden går så fort...

Idag fyller min fina, fina Tilly 10 år!

Vad hände?! Hur kan det ha gått 8 år!? För det är så länge vi har hållit ihop. Och på 8 år har det hänt så mycket. Jag glömmer aldrig den rädda hund som lämnades av hemma hos mig. Det tog 3 dagar innan jag ens kunde närma mig henne. Vilken resa hon har gjort. Idag är hon en av de tryggaste och coolaste jag har träffat, både människa och hund inräknade. Ibland när jag har lite mycket omkring mig och stressen stiger i kroppen, då är hon där. Lägger sina lockiga öron på mitt hjärta varje kväll när vi ska sova och hon får mig fullständigt lugn. Det är inte konstigt att jag sover som en stock varje natt :)

Sedan kan hon göra mig galen på allt letande efter mat. Men det är ju Tilly. Min fina, fina Tilly!

Grattis på födelsedagen hjärtat!

Livets sköra tråd

Nelmi & Isa nyårsafton 2007, 10 veckor. Två busfrön!

Idag fick jag ett ledsamt besked. Isa, Nelmis syster, har gått bort i en tragisk olyckshändelse. Fina, fina Isa! Det skär i mitt hjärta!

Isas matte var och hälsa på när valparna var 5 veckor och jag föll direkt för henne. Men efter ett par dagar så fick jag ett samtal. Matte kunde inte få ledigt från jobbet och hon ville vara hemma på heltid den första tiden. Tillslut hade jag hittat fina familjer till alla valparna. Utan Isa. Så jag lade ut en ny annons. Jag vet, jag gillade inte alls att behöva annonsera valparna. Men det fanns inte så många alternativ när man satt med en 8 blandrasvalpar. Då ringde matte igen. Hon hade sett annonsen och kunde inte släppa Isa. Och efter mycket om och men bestämde vi att Isa skulle vara kvar hos mig tills hon blev 12 veckor. Då kunde matte vara ledig från sitt jobb. Hela mitt hjärta sa att detta var rätt! Hon och Isa var menade för varandra!

Isa i mitt knä

Ikväll kramar jag extra på mina kära vovvar. Vill ha dem nära. En sådan här dag slås man av hur skört livet är. Mina tankar går till Isas matte och jag, Tilly och Nelmi skickar många stärkande och värmande kramar.

Men mina tankar går också till Ymers matte och husse, Nelmis och Isas bror, som gick bort i sjukdom i februari. Jag vill att ni ska veta att jag kunde inte ha hittat bättre hem till Isa och Ymer! Jag vet att de var älskade och hade ett fint liv med er. All kärlek till er!

Ymer med min toffel.

Vi hälsade på hos Ymer förra sommaren

Första besöket i fårhagen

Tyvärr fick jag inte fotat i fårhagen. Det blir istället en bild från ett par helger sedan då Goy var min assistens på en modefotografering för Ullabutta

I torsdags kväll packade vi fika och drog till fårhagen för första gången, jag och Goy. Jag har fått möjlighet att vara med som observatör på en vallningskurs. Detta är hos Lotta Axelsson i Gräfnäs, inte långt hemifrån oss. (Om jag tar båten så är det bara rakt över sjön, men med bil måste jag köra runt). Vilket välkomnande jag fick! Och vad mycket jag lärde mig!!

Jag har inte bråttom att komma ut i hagen med Goy, utan vill skynda långsamt. Men jag är övertygad om att Goy kommer lära sig valla minst dubbelt så fort som sin matte.  Så nu under hösten kommer jag att sitta och titta på när andra vallar och vara en sådan där frågvis en. :)

Visst har jag sett på när andra vallar förut, men helt ärligt har jag inte förstått riktigt vad som händer. Jag har sett en hund som springer fram och tillbaka på olika kommando, men mer än så har jag inte kunnat se. Men när jag var uppe hos Goys uppfödare så fick jag en förklaring om vad de är som händer där inne i hagen, om hur förare och hund arbetar enligt en klocka. Hur de arbetar i balans till varandra. Hur fåren har drag mot olika platser och hur hunden trycker fåren från draget. Tack Dan och Paula för den pedagogiska genomgången! För när jag satt i fårhagen kunde jag helt plötsligt se vad som hände, jag såg samspelet, jag såg förarens olika signaler och hur de inverkade på hunden och därmed fåren. Så coolt!

Kursdeltagarna fick först driva en ganska stor flock i en cirkel runt en fålla med en mindre flock. Det var spännande att se hur de olika hundarna arbetade. Lotta var super och förklarade hela tiden vad som hände, vad varje ekipage hade för styrkor och svagheter. Därefter tog de ut en mindre flock och fick träna på fösning.

Goy satt hos mig hela tiden och han tittade nyfiket på. Sedan föreslog Lotta att vi hälsa på fåren lite närmare. Jag gick runt fållan och Goy hängde på. Men han hade upptäckt vilken delikatess fårskit är! Så han hade hela sin uppmärksamhet på att hitta mer fårskit, han såg inte ens fåren. Så Lotta föreslog att jag skulle klättra in i fållan. Sagt och gjort, jag knödde in mig i mitten av alla får. Goys min var obetalbar! Han börja skälla, precis som han försökte säga "Men matte, akta dig! Gå ut därifrån nu!" :D Då tittade en tacka på honom och Goy började springa runt, runt fållan. När han stannade upp så var det en annan tacka som slängde ett öga på honom, samma sak igen, Goy sprang runt, runt fållan. Sedan tyckte vi att det räckte för denna gång. Ska bli spännande att se hur han reagerar nästa vecka. Då ska vi besöka en kurs med lite mer erfarna ekipage, alla är redan godkända vallhundar. Ska bli skoj! För det här gav mersmak!

Utmaningar i storstaden

Det var skoj att vara på äventyr med matte

I helgen var jag och Goy i vår vackra huvudstad. Vi gick en kurs för Eva Bodfält som hette "Sikta mot stjärnorna - valpkurs". Tilly och Nelmi lämnade vi hemma hos mor, så jag och lillkillen fick en helg för oss själva. Kursen var riktigt bra! 

Eva är känd för sitt sätt att tänka kring belöningssystem och on/off och det var det som lockade mig. Det första mening Eva skrev på tavlan var "Att vända från något är att vända till något" Och det var utifrån detta vi arbetade under hela helgen. Inte ett kommando vi sa en enda gång till hundarna utan vi arbetade med följsamhet, kontakt och passivitet i relation till belöningssystem. 

Låter det svårt? Det var det! När jag kom hem på lördagen så kändes det som jag gått igenom en mangel. Jag kunde inte återge någonting från vi pratat under dagen. Men jag läste igenom mina anteckningar och Evas artikel om belöningssystem en gång till, då började det landa i huvudet på mig :) Söndagen var jag mycket mera med. Det var en kurs olika alla andra jag gått och en riktig utmaning för mina små grå :)

Att sammanfatta kursen är svårt, men här kommer några av mina aha-

upplevelser och saker som jag tycker är viktiga/tog fasta på:
- Att springa är att belöna
- All ögonkontakt är aktiverande. Detta har jag aldrig tänkt på...
- All fokus framåt är lugnande
- Vikten av en slutsignal
- "Bra" är ett belastningsord
- Lek har inget med ögonkontakt att göra
- Tanken på ett klassrum - låt inte hunden lämna rummet förrän det ringer ut.
- Arbeta alltid i rörelse med en valp
- Titta på svansen!
-Se upp med skräpbeteenden
-Glöm inte ryggsäcken

Gå in på Evas blogg så kan  ni läsa ett inlägg om kursen.  Dessutom är jag och Goy med på bild :)

Goy han hade sina egna utmaningar under helgen. Visst fick han använda huvudet, men han hade det inte alls lika kämpigt som sin matte. Nej, hans utmaning låg i att kunna hålla sig så länge som möjligt. För att göra ifrån sig i den stora staden var riktigt jobbigt. Ändå så hade vi tillgång til stora gräsytor på kursen och en skogsdunge hemma hos min syster som vi bodde hos. Efter mycket om och men kunde han göra ifrån sig hemma hos min syster, men han höll sig under hela dagarna. 

På söndagen så kissade han vid 8-tiden på morgonen innan vi åkte till kursen. Sedan åkte jag direkt därifrån och hem till Alingsås. Hur mycket jag än trugade så vägrade han gör något innan vi satte oss i bilen. När vi kom till Örebro trakten så hittade jag en rastplats med omgivande skog. Jag tog med mig Goy och gick långt in i skogen. "Nu sätter vi oss båda två", sa jag till Goy. Och sagt och gjort, äntligen kissade han. 

Hur kan en 5 månaders valp hålla sig i 11 timmar!!?? Helt obegripligt!  Jag lovar att jag gav honom många tillfällen. Jag hoppas att jag inte behöver oroa mig över detta utan att det är något han växer ifrån. Jag menar han är ju kille! Det borde försvinna när han blir könsmogen.

Vilken dag!

Vilket team vi är!

Vilken dag vi har haft! Den startade lite motigt men blev bara bättre och bättre!

Morgonen började med att Sarah kom hem till mig vid 6 och vi gav oss iväg till Jönköping för att tävla agility. När vi passerar Ulricehamn ber jag Sarah sätta på GPSen. Den ber oss då att köra av väg 40 och in på massa småvägar. Skumt tycker vi men lyder den snällt. När den ber oss upprepade gånger att svänga till höger, trots att det inte går en väg in till höger så anar vi oråd. Vi knappar då in adressen på min padda istället och inser att vi skulle ha fortsatt på väg 40 nästa ända fram till Jönköping.

Så vi vänder. Men hittar inte tillbaka. Så jag stannar till och slänger ett öga på paddan som Sarah har i sitt knä. Nästa gång jag tittar upp står jag i diket!Shit! Försöker backa men kommer ingenstans... "Du måste knuffa" säger jag till Sarah och börjar få lite puls. Vi börjar bli rejält sena. Men som tur är Sarah en redig tjej och ger oss en ordentlig knuff medans jag trycker försiktigt på gasen och vi kommer upp ur diket. Precis när hon satt sig i bilen ser jag hur det rycker i gräset så stackars Sarah får rusa ut igen. Precis klockan 8.00, när Sarahs banvandring startar, rullar vi in på Jönköpings brukshundsklubb. Sicken start på dagen!

Jag skulle bara köra två agilitylopp och tar det lugnt då det först är Hopp Large. Så jag och Goy är ute och går lite och pratar med folk. Råkar slänga ett öga åt agilitybanan och ser då att det pågår banvandring. För Large! Stackars Goy undrade om matte blivit tokig då jag fick springa till tältet och sätta in honom i buren. Som tur var det 2 banvandringar så jag går den sista. Det är bara det att jag startar som nummer 7 och hinner inte värma upp Nelmi. Något jag är noga med. Jag har en go känsla i kroppen och känner att jag har ett bra fokus. Bara det att när ekipaget innan oss ska starta så lägger tidtagarutrustningen av. Så vi blir stående i startfållan i säkert 10 min. Nelmi börjar bli för taggad och jag börjar tappa fokuset.

Men när jag får startsignal så skärper jag till mig. Fokus, fokus! Jag kör på. Men Nelmi, den stackarn, var inte riktigt med på noterna. Ingen uppvärmning och bara inslängd på plan. Jag ligger lite för långt före och får tom vänta in henne!? Men vi går i mål på ett nollat lopp!!Äntligen, äntligen! Vi gjorde det! Sista pinnen i klass 1 och uppflytt till klass 2. Vad vi har kämpat!

Men dagen är inte slut. Det är ju ett lopp kvar. Jag har en lång väntan då de först ska ha en hoppklass för large. Jag är lite mör i knoppen när det är dags för banvandring och går och gäspar. Sedan var vi bland de sista startande. Men när vi tagit de 5 först hindren så känner jag att vi har flow. Det går snabbt. Detta vill jag vinna! Men om vi ska slå den snabba BCn måste jag lägga i en växel till. Så jag börjar gasa på Nelmi som jag aldrig gjort förut. Det får bära eller brista. Men vi gjorde det! Vi vann!!!

Visst ser hon nöjd ut!

Ni som läste mitt föregående inlägg vet att jag har kämpat länge för de där pinnarna.Första pinnen tog jag i augusti 2010. Och att vi sedan kan gå in och sätta två nollade lopp på en dag och placera oss som etta och tvåa är... lite ofattbart för att vara uppriktig. Men helt fantastiskt!. Min fina, fina splat! Ett extra stort märgben har hon fått ikväll.

Stort tack Sarah för ditt sällskap, ditt påhejande och för de fina blommorna! Och tack alla ni som gratulerat oss på Facebook. Det värmer!

Den som aldrig ger upp...

Fina Nelmi med sin rosett!

... är den största vinnaren!

Det var den här tanken som flög in i mitt huvud precis när jag står redo för att starta Nelmi i dagens agilitylopp. Jag vet inte vad den kom ifrån. Jag tar sedan av Nelmi halsbandet och lämnar henne för att gå ut och starta. Nelmi försöker då tjuvstarta, men jag var snabbare och hann stanna henne, sätta henne på nytt och sedan spände jag blicken i henne innan vi börjar om. Det gav effekt, hon satt så fint. Sedan starta vi! Det går bra, det går riktigt bra! Flytet infinner sig och jag bara njuter. När jag gjort 2/3 av banan så är det dags för balansen, det är bara att den står i en svacka och jag känner hur mitt ena knä bara viker sig i steget. "Aldrig livet att jag tänker stupa nu!" hinner jag tänka och på något mirakulöst sätt fortsätter jag bara. Det är bara en tunnel och två hopphinder kvar till mål. Vad händer, jo Nelmi river näst sista hindret. Där rök min pinne!

Väl i mål är jag bara så glad. Skit i rivningen, att få springa sådan lopp med Nelmi där allt känns som ett rinnande vatten är det som gör att jag fortsätter med agility. För helt ärligt, efter dryga 3 år på agilitybanorna är vi fortfarande i klass 1 i agilityn. De första två åren var vi en katastrof på banan, jag sprang inte och Nelmi var precis överallt. Det var en ostyrbar orkanvind som flög fram och det var inte mycket som stod kvar på banan när vi var klara. :) Vi har kämpat och det har funnits tillfällen då jag funderat om vi verkligen ska fortsätta tävla.

Men den här säsongen har hon gått så fint! Vi börja med att på första starten för året ta en pinne direkt. Därefter har vi sprungit totalt 11 agilitylopp. I fem av dessa lopp har vi fått 5 fel där vi hade som sämst placerat oss som 3:a om Nelmi bara hade lyft på tassarna. Vi har diskat oss tre gånger, två av dessa medvetet då Nelmi tjuvstarta. Jag har då startat om henne och bägge gångerna har hon då gått felfritt.

Tillbaka till dagens tävling. När halva klassen startat går Emelie in och kollar live-resultatet på SBK tävling men kan inte se mitt resultat alls! Så hon går till sekretariatet. När hon kommer tillbaka flinar hon åt mig och säger "Ni har den bästa tiden i klassen, ni är 11 sekunder snabbare än den som ligger etta." OMG! 11 sekunder! Men bland de sista startande är en supersnabb BC som slår vår tid med 2 sekunder.Vi slutade på en femte plats.

Åter till den där tanken som dök upp precis innan start. Mer korrekt är nog "Den som aldrig ger upp blir tillslut en vinnare" Och vet ni vad, trots den där j-kla rivningen så är det precis så jag känner mig, som en vinnare. Och den där sista pinnen, den kommer väl någon gång...