Jag och Lisa har varit i Värmland med alla hundarna och deltagit på Värmlandsrallyt - agilitytävlingar i dagarna fyra. Vi har haft strålande väder och massa skoj. Men också lite motgångar och bristande sömn. Nelmi har inte mått så bra, men trots det så har hon delvis presterat fint. Men det blev inga rosetter med oss hem. Sammanfattning av tävlingarna kommer i nästa inlägg, med film. Promise.
Ila sitter vid mattes sida och tittar på agility
Men detta inlägg ska handla om Goy och hans syskon Jamie och Ila. Felicia som har Ila bor i närheten av Karlstad så på lördagen kom hon och hälsa på oss på tävlingen. Här följer lite bilder om deras busstund!
Kolla in stilen! Grabbarna grus märkte inte ens att de fått besök av sin syster. De var helt inne i sin brottningsmatch.
"Hallå! Får man vara med?" Ila lyckas tillslut påkalla killarnas uppmärksamhet
Ila och Jamie charmar Felicia
Fina Jamie med sitt snälla uttryck
Attack! Goy däremot visar hela garnityren :)
"Vad tuggar du på? Får man smaka?"
"Det har var skoj matte!"
"Ta bort kopplet" Men det är ingen bra idé att ha lösa valpar på en tävlingsplats.
Det var inte så lätt att fotografera tre busiga valpar. Skärpan blev inte alltid så bra. Men visst är de fina våra små godingar!
Tack Felicia för att du kom och hälsade på oss! Det var så roligt att få träffa er. Hoppas vi ses snart igen!
Vi har varit iväg på summer camp i Falkenberg för Jenny Damm och Zeljko Gora. I två dagar har vi kämpat, svettats och skrattat en massa med några av våra bästa vänner!
Detta är favorit i repris då vi även deltog på summer camp förra året och det är en av sommarens absoluta höjdpunkter. I år fick Tilly stanna hemma hos mor och istället fick Goy följa med, förutom Nelmi såklart.
Goy följde med intresserad blick vad som hände på banan.
Goy har varit så duktig! han har legat vid min sida och intresserat tittat på. Däremellan har han legat i sin bur och sovit. Med på summer camp var även brorsan Jamie och 4 valpar till. Så en hel del valpbus blev det!
Promenad ner till sjön
Vi fick två helt fantastiska dagar med strålande sol. Kanske lite väl varmt att köra agility i. Men det fanns en sjö i närheten som vi kunde svalka hundarna i. Något som uppskattades mycket av Nelmi. Goy tycker att vatten är spännande men vågar sig inte i.
Nelmi, Zoya och Jamie svalkar sig med en simtur.
Brorsan Jamie har däremot blivit en säl! Han simmar så fint med de stora hundarna. Goy hittade en död fisk som legat i solen på stranden. Den rullade han sig ordentligt i! Så jag var tvungen att doppa honom i vattnet. Vilket inte direkt fick honom att tycka att sjön var mer inbjudande. Men tyvärr har nöden ingen lag. Han stank!
Zoya och Blossa tar igen sig efter ett träningspass.
För vi bodde 5 personer och 11 hundar i en lägenhet på 50 kvm. Då är det inte så uppskattat med en stinkande valp! Man skulle kunna tro att det var stökigt och bökigt. Men inte alls! Lite trångt kanske, men alla hundar skötte sig exemplariskt. Sedan så sov vi bara där, större delen av tiden var vi på träningsplanen.
Emelie och Lego gör sig redo för start.
Träningen var upplagd så att vi körde ett pass på förmiddagen för Zeljko och ett pass på eftermiddagen för Jenny. Banorna var riktigt trixiga och vid första banvandringen var man rätt snurrig över alla svängar hit och dit.
"Kom igen matte, vi kör!" Bells energi tog aldrig slut
Det var också två pass med två andra grupper, så att man fick sitta och titta på. Mycket lärorikt. Och man behövde vila upp sig mellan passen. Det tog att köra på i värmen.
Sussie spurtar och förbereder ett BX. Zoya är hack i häl!
Jag var lite orolig för hur träningen skulle gå då jag inte haft den bästa uppladdningen. Jag har tränat hårt hela våren då jag varit med i ett kom-i-form program på 10 veckor. Det har verkligen gett resultat. Jag har fått mer muskler och jag har känt mig snabbare på banan.
Lego in action!
Men sista träningspasset för tre veckor sedan så stukade jag min fot ordentligt!. Den har varit svullen och gjort ont sedan dess. Så jag och Nelmi har inte kunnat träna alls. Som tur är så har jag haft hjälp med att motionera Nelmi varje dag, så att jag har kunnat ta lite kortare promenader och fått vila foten istället.
Hon är så fantastisk rolig att köra med, min Nelmi!
Så jag har tappat mycket av det jag tränat upp under våren, både av mig själv och Nelmi. Som grädde på moset så blev jag vrålförkyld på midsommar men en jäkla hosta som satte sig djupt i luftrören. Och Nelmi är skendräktig men svullna juver. Så ett tag var jag orolig att vi inte skulle kunna vara med alls.
Fokuserad Nelmi som ligger slickat över hindren.
Men inget kan sätta käppar i hjulet för agilityträning! Hostan gav med sig och foten lindade jag riktigt hårt. Sedan körde vi på! Nelmi var inte sitt snabbaste jag med tanke på skendräktigheten och värmen, men det kanske var tur för mig. Men jag blir återigen imponerad av hennes arbetsmotor.
Min galna splat!!
Jag är också enormt nöjd med mig själv dessa två dagar. Tidigare när jag gått kurser brukar jag vara för mycket i huvudet. Jag tänker hur jag ska göra och låser mig därför, tajmingen som är a och o med Nelmi går då inte att få till alls. Jag upplevde det som att denna gång kunde jag ta in Zeljkos och Jennys anvisningar med kroppen och bara göra det utan att fundera så mycket.
Mitt i en ketscker! De har jag verkligen fått till fint under dessa dagar.
Så skön känsla!Tror att vinterns tragglande, läsande och visualiserande har gett resultat. Nu börjar det sitta i muskelminnet. Men det finns mycket kvar att slipa på. Jag glömmer av armarna ibland som hamnar i flygplanshöjd. Jag börjar arbeta närmare hindren men glömmer lätt av mig.
Avslutar med en film som smakprov på en av banorna. När jag har två hinder kvar så skriker jag hjälp! Jag hade tränat tre olika handlingssätt (se bilden ovan) så när jag kommer dit får jag hjärnsläpp, hur var det jag skulle göra!?
Tack mina vänner för två underbara dagar!
Ett extra tack till dig Emelie som tog foton på mig och Nelmi in action.
Nu ska jag ta hand om ömmande muskler och solbränd hud, sedan ladda upp för Värmlandsrallyt som startar på lördag
Idag var det Goys tur att få ha roligt. Vi åkte till min kompis som har en liten BC valp, Liv, som är 5 veckor äldre än Goy. De fann varandra direkt och lekte fint ihop i en av fårhagarna. De växlade mellan att jaga varandra och äta fårskit ihop. :)
Tyvärr glömde jag min kamera hemma :( Orutinerat! Så jag fick fotografera med mobilen, därför blev det inte så många foton idag. Det var helt omöjligt att se vad det var jag fotograferade i starkt solsken och med en "tallig" skärm.
Lunch med utsikt över hagarna
Efter valpbuset så åt vi lunch och snackade om vallning. Både min kompis och hennes man har tränat och tävlat inom vallning i många år. Skönt att ha någon att ställa alla de dumma frågorna till, få lite tips och goda råd. Jag ser verkligen fram emot att få börja med vallningen, men det dröjer ett tag till innan det är dax.
Väl hemma igen blev det lite vedklyvning innan det var dags för Tilly och Nelmis tur. Först körde jag ett lydnadspass med Nelmi. Det är så mycket som har lossnat den sista tiden. Hon går riktigt fint! Men vi behöver lite träningstid på annan plats snart. Sedan lämnade vi Goy hos min bästa granne Ulla-Britt. Han älskar att leka i hennes lilla bäck som rinner genom trädgården.
Nelmi svalkar sig i bäcken
Vi andra tre fortsatte ut i skogen för en härlig promenad. Jag älskar att var i skogen men vissa dagar har den större effekt på mig än andra. Idag var en sådan dag. Ett lugn infann sig hos mig, jag ville inte att promenaden skulle ta slut. Det kändes som om mina batterier blev fulladdade. Men tillslut lockade Goy och mat och vi begav oss hemåt. Redo för en ny arbetsvecka, den sista innan mer semester hägrar!
Klövar och blod som legat i frysen länge och väntat...
Idag stod det viltspår på schemat. Det var längesedan sist och det är något som tom. Tilly tycker är roligt.
Klockan 11 kom Mikaela och Sussie hem till mig och precis när de kom så började det störtregna. Men det tog en stund innan vi ordnat med klövar och blod så lagom tills vi skulle gå ut så var det uppehåll igen. Vädret idag har väl inte varit det bästa, men hellre blött än varmt och torrt när man ska spåra.
Det tar en stund att lägga alla spåren och hundarna fick vänta hemma. Sedan gick vi hem och åt lunch medans spåren fick ligga till sig, Det kom en skur till medans vi åt, så vi hade bra tajming idag. Sedan bar det av tills skogs. Det är skönt att ha skogen inpå husknuten, vi behövde inte gå långt hemifrån för att lägga våra spår.
Mikaela och Storma på väg tillbaka från sitt spår
Först ut var Storma och Mikaela. Storma är en dvärgschnauzer på 7 månader och hon har gått något viltspår innan. Storma jobbade på jättefint och kom fram till sin klöv. Hon tyckte den var lite läskig i början men på återgången så greppade hon klöven fint och Mikaela lekte med henne. Jag kom ihåg när Nelmi gick sitt spår första gången, hon vägrade att ta klöven i munnen. Men hundarna brukar snabbt ändra sin uppfattning om klöven.
Nöjd och stolt liten Storma.
Nästa par ut var Sussie och Moa. Moa är en Welsh på nästan precis ett år och hon har gått viltspår innan.
Vart ska ni? undrar Goy när Sussie och Moa går iväg på sitt spår
Moa var superduktig och var nära spårkärnan hela tiden. Men hon tveka lite vid några ormbunkarna då hon tyckte hon såg ett spöke, hon är i den åldern just nu. Men det släppte hon snabbt och fortsatte arbeta fint.
"Titta vad jag hitta!" Moa visar stolt sin klöv.
Det är så härligt att se hundarna när de kommer tillbaka från sina spår. De är så stolta över att ha hittat klöven och vill gärna visa upp sin skatt.
Min skatt!
Sedan var det dags för bulldozerns tur, förlåt, jag menar Nelmi. Sussie gick spåret för mig och hon började med att gå rakt upp för ett berg. Härlig spårstart! :) Det var ett lite klurigt spår och Nelmi jobbade så fint! Mycket lugnare än vad hon brukar och jag kunde hålla in henne när hon började rusa iväg. Spåret var ca 600 m långt och gick tom över en bäck. Detta klarade Nelmi galant.
Men vid bloduppehållet fick hon problem. Hon började vittra i luften åt fel håll och jag är ganska säker att vi hade något djur nära inpå oss. Hon blev lite osäker på vad hon skulle göra, men vi väntade ut henne och Sussie (som följde med mig) gick några steg i rätt riktning. Precis när huvudet åkte ner och hon fick blodlukten i näsan så berömde jag henne ordentligt. Sedan arbetade hon på bra och som tur var låg klöven då bara 20 meter bort. Duktig splat!
Nelmi gnager lite på klöven som belöning.
Sedan var det Tillys tur. Jag blir alltid lite rörd när jag spårar med Tilly. Denna dam som konstant i 8 års tid har vägrat gå före mig på promenader utan istället ska gå precis bakom. Men när sele och spårlina åker på, ja då traskar hon iväg före mig, fullt koncentrerad med näsan i backen. Det ska tilläggas att jag aldrig ser Tilly spåra när vi är ute på skogspromenader. Så jag blir alltid lite känslomässig när jag ser hur roligt hon tycker det är att ta sig an uppgiften. Hon fick ett 600 m långt spår också, men ett enklare spår. Hon var så duktig och när hon kom fram till klöven så kasta hon sig över den.
Nöjd Tilly!
När Tilly gick sitt spår så följde alla med efter oss. Eftersom Tilly är döv så störs hon inte av att de andra kommer med.Sussie gick och spana hur Goy reagera på spåret. Hon var helt säker att han fattade vad uppgiften gick ut på så på tillbaka vägen fick han gå början av Moas spår. Sussie gick in bakifrån och placerade ut klöven.
Det är vanligt att hundarna reagerar på blodlukten första gången och tycka att det är läskigt då det är en ganska stark lukt för dem. Inte Goy. Så fort han fick blodlukten i näsan stannade han och slickade! Nu var det inte det han skulle göra precis, så jag satte mig på huk och "spårade" själv och då började han röra sig framåt. Sedan fatta han var det gick ut på och han var så duktig!
Goy är fullt koncentrerad på sin klöv
Spåret var inte mer än 20 meter och när han kom fram till klöven så kasta han sig på den. Oj vilket värde klöven hade! Jag har aldrig sett honom greppa så bra! Och vilken bra kamplek vi fick till. Detta var något som Goy tyckte var riktigt roligt!
Matte, denna släpper jag aldrig!
Det som är nackdelen med viltspår är att det tar lite tid att göra. Hela dagen försvann i ett nafs. Därför blir det inte av så ofta som man skulle vilja. Men vi alla tre tyckte det var så roligt så vi sa att detta gör vi om snart igen.
Ett härligt gäng!
Tack mina vänner för en härlig dag i skogen!
Nu är vi alla fyra trötta och nöjda och krupit ner i soffan och här stannar vi resten av kvällen.
När Nelmi var liten så köpte jag en bok som jag hade stor behållning av - Kontaktkontraktet med Eva Bodfält. Så nu när det var dags att fräscha upp minnet om valpperioden så hitta jag den omarbetade upplagan hos min vän Sussie. Jag har nog läst igenom större delen av boken, den är perfekt att läsa ett kapitel här och ett kapitel där.
Eva är också en uppskattad föreläsare och instruktör. Jag har under flera år tittat in på hennes sida för att läsa bloggen men framförallt för att se om hon har några spännande kurser på gång. Men det har aldrig blivit av att jag fått tummen ur och anmält mig. Eller så har det inte passat då hon håller till i Stockholm. Men hon är en instruktör jag så gärna skulle vilja gå kurs för.
För någon vecka sedan var jag inne och kikade om det fanns något som jag och Goy kunde gå tillsammans. För Evas starka sidor är grundträning av hund. Hon är bla. känd för sitt on/off uttryck, dvs att lära hunden växla mellan passivitet och arbete. Och detta är något som jag gärna vill lära mig mer om. För jag har erfarenhet av att ha en hund som är het och vill mycket. Hon har en bra on/off knapp i vardagen men mellan momenten i lydnad har hon svårt att varva ner. Det är svårt det där, att ha full action i momenten men att vara lugn mellan. Sedan är jag nyfiken att ta del av Evas tankar kring belöningssystem.
Hursomhelst så fanns det ingen kurs på hemsidan för mig och Goy. Men jag fick ett infall och skickade iväg ett mail till Eva med en fråga om hon planerade att ha någon helgkurs i snar framtid vänder sig till valpar/unghundar. Jag fick svar någon dag senare med texten Hej Annelie, tror du att denna kurs är något för er? Och med följande länk
Perfekt! Precis vad jag sökte! Sagt och gjort, jag anmälde mig och Goy på momangen. Och häromdagen fick jag ett meddelande att vi kommit med på kursen! Så i början av september åker jag och lilleman till huvudstaden själva. Ska bli så spännande!
Dagens inlägg publiceras från tåget, intagandes egengjord smootie. Japp, jobbar igen. Men bara en vecka till, sedan är det dags för mer semester! :)
Goys uppfödare är kennel Gårdsbacken och de har en underbar blogg där de skriver om livet på gården. Igår lades det ut en presentation om oss.
Om ni är nyfikna att läsa så är adressen www.gardsbacken.blogspot.se
Idag har Goy bott en månad hos oss, gud vad tiden går fort!
För varje dag så växer han och utvecklas. Han är en härlig kille med en underbar attityd - älskar livet och alla!
Han har sina små egenheter. Som tex om han ska göra sina behov så kan han inte göra dem varsomhelst. Nej, det ska vara så snårigt och otillgängligt som möjligt. Men högt gräs kan gå bra. Detta till mattes förtret. Dels då han är omöjlig att se och dels för att i högt gräs finns det fästingar och ormar (inbillar jag mig)
Skön sov stil har han! :)
En annan sak som är lustig är att redan när jag träffade Goy första gången så såg jag honom lyfta på benet när han kissade. Då var han 6 veckor! Tillfällighet? Nope, han lyfter allt som oftast på benet när han kissar. Så bra balans det har han! Det bådar gott! Överhuvudtaget så upplever jag att han har en otrolig kroppskontroll för att vara så liten. Han rör sig fint i skogen och har koll på benen. Jag får hejda honom då han själv anser att han kan springa lika fort som Nelmi!
Goy på språng
Han är reagerar inte på ljud och är helt orädd för olika saker som han ibland välter ner i sin framfart. Jag hade kompostgaller som grind på verandan, löst stående. Men de välte han lätt för att komma ut till mig. Fick bygga en ordentlig grind. När jag går med gräsklipparen eller röjsågen är det ingen bra idé att ha en lös valp springandes. Däremot tycker han att det är läskigt när råbocken skäller på kvällarna, då är han snabbt runt mina fötter eller uppe på verandan. Han gillar inte när hundar skäller överhuvudtaget, som om han inte riktigt har lärt sig skilja på nyanserna i skallet ännu.
Nybadad och underbar!
Goy är däremot lite försiktigare av sig när det kommer till mötet med andra hundar. Vilket jag är glad för, vid eftertanke. Jag upplever att han läser av situationen och håller på etiketten. På valpkursen fick han leka med 2 andra valpar. De hade fullt ös från det att ägarna släppte lös dem. Det gilla han inte, snarare tyckte han det var obehagligt. Nej, tänkte jag. Bara han inte blir osäker med andra hundar! Vid nästa tillfälle fick han därför leka med en chihuahua kille som är rädd för andra hundar. Jag blev lite rörd över Goy fina sätt att tala om att jag är inte farlig, kom så leker vi. Och han lyckades!
Goy & Joel
Jag har upptäckt att Goy är väldigt barnkär. Svansen går som en propeller:) Bäst gillar han barn i 2-3 års åldern. Och samma sak här, han är försiktig. Vi har hunnit träffa en hel del barn och jag ser fram emot när min systerson på ett år kommer ner om ett par veckor.
Tilly & Goy myser i världens minsta bädd
Tilly tog till sig Goy med en gång. Och som jag trodde är hon den han känner trygghet hos. Han har fått en ny mamma kan säga. Han hänger och slänger i henne dock, och kan vara ganska hårdhänt mot hennes långa öron som han tror är kamptrasor :)
Goy med sina kamptrasor :)
Tillys strategi hittills har varit att stå helt stilla och inte röra en min. Men på senare tid har hon börjat säga ifrån. Vet inte om det beror på att hon tycker att han är större och kan ta det eller om hon har tröttnat. Hon är klok som en bok, min Tilly. Så jag låter henne sköta det själv. Förutom när hon ber om min hjälp. Men det jag inte trodde att Goy skulle lyckas med var att få igång Tilly till lek! Tror inte ens Nelmi har lyckats med det. Men det har hänt flera gånger!
Lyckan är gjord!
Nelmi är mer som en storasyster till Goy. Hon är hans största idol och han gör allt som hon gör. Nelmi däremot tycker att han är klängig och jobbig. Han skulle aldrig våga nafsa på henne som han gör på Tilly. Men det känns väldigt bra att ha Nelmi som motvikt mot tålmodiga Tilly. Hon säger ifrån med bestämdhet. Det är typiskt Nelmi, rak i sin kommunikation. Men den sista veckan har jag märkt hur Nelmi mer och mer uppskattar Goys sällskap, är tålmodigare med honom och låter honom hoppa och stoja med henne.
Lycklig matte
Allt har blivit så bra som jag bara önskade! Vi har det bra, vi fyra!
